En remiss som spegel av systemets själ
En kort reflektion
Susanna Lathams mästerliga (master-)uppsats om den radiologiska remissen fick mig att tänka på något fundamentalt om hur våra välfärdssystem faktiskt fungerar. Vi pratar ofta om läkarens bedömning eller vårdkvalitet som om det handlade om isolerade professioners prestationer. Men vad Susanna visar är något helt annat.
En remiss - det där administrativa dokumentet som ska vara så enkelt - visar sig vara en perfekt röntgenbild av hela systemets komplexitet. Genom att följa den lilla remissen från ankomst till svar får vi se hur enormt många aktörer som faktiskt måste samverka för att vården ska fungera.
Det osynliga arbetet som håller ihop allt
Max som navigerar mellan olika kodningssystem, Klara som ringer runt för att samla patientuppgifter, Charlie som justerar bildernas gråskala - detta är inte bara stödfunktioner till den egentliga vården. Detta ÄR vården. Utan deras kunskap, deras improvisation, deras förmåga att översätta mellan system som inte pratar med varandra, skulle ingen diagnos någonsin bli ställd.
Det påminner mig om min egen reflektion kring varaktighetsplanering i barnavård. Vi pratar om barnets bästa som om det var ett enkelt beslut en socionom fattar. Men i verkligheten är det resultatet av hundratals små översättningar - mellan lag och praktik, mellan system och mänskliga behov, mellan olika tidsuppfattningar och prioriteringar.
Demokrati i det vardagliga
När Ellis blir arg för att radiologer vill att hon ska granska 1500 remisser manuellt, när Klara låter en patient gå före för att de har lång resväg - här ser vi demokrati i praktiken. Inte den formella demokratin av policys och riktlinjer, utan den levda demokratin av dagliga avvägningar mellan rättvisa och empati.
Detta är vad jag försökt fånga i diskussionen om Ancient Wisdom - att bakom alla våra sofistikerade system finns människor som fattar kloka beslut varje dag. Beslut som aldrig syns i någon statistik men som avgör om systemen fungerar eller inte.
Hela kedjan räknas
Susannas uppsats visar att när vi pratar om evidensbaserad vård eller kunskapsstyrning så handlar det inte bara om att få rätt forskning till rätt läkare. Det handlar om en otroligt komplex kedja där administratörer översätter koder, tekniker justerar maskiner, röntgensjuksköterskor bedömer vad som är tillräckligt bra och radiologer formulerar svar som andra ska kunna förstå.
Varje länk i kedjan kräver både teknisk precision och mänskligt omdöme. Varje steg är både standardiserat och unikt. Det är precis denna komplexitet jag försökt fånga när jag skrivit om samspelet mellan Människa och Maskin.
Vi kan inte längre prata om systemfel som om systemen var maskiner som gått sönder. Systemen ÄR människorna. Och människorna använder både sina hjärtan och sina datorprogram för att få det att fungera.
En liten remiss - men den berättar historien om hela vårt samhälle.