Etiska perspektiv på delaktighet och beslutsfattande
En kort reflektion om Munthes föreläsning
Härom veckan bjöd jag in Christian Munthe, forskare och expert på etik-, värde- och evidensfrågor inom hälsa, teknik och miljö. Professor i praktisk filosofi, Göteborgs universitet.
Han bjöd på en fascinerande föreläsning, utifrån vår implementering och utveckling av Delat Beslutsfattande i socialtjänsten där han varit en inspiratör för min kunskap och intresse för metoden.
Munthes föreläsning fångar en fascinerande aspekt av det etiska landskapet i socialt arbete – den komplexa spänningen mellan beslutsförmåga, delaktighet och autonomi. Särskilt slående är hur han problematiserar beslutsförmåga som ett dynamiskt och situationsbundet koncept snarare än en statisk egenskap.
I barnavården ser vi denna komplexitet tydligt. Ett barn kan ha god kognitiv förståelse men begränsad beslutsförmåga i situationer med hög värdekonflikt eller kamrattryck. Detta skapar ett spänningsfält som påminner om timglasmodellen – när teoretiska principer om barns delaktighet möter praktikens verklighet och komplexa sociala system.
Det som verkligen resonerar är Munthes observation att socialtjänsten hanterar hela familjesystem, vilket gör avvägningar fundamentalt annorlunda jämfört med sjukvårdens mer individcentrerade beslut. I socialtjänsten finns inte alltid den tydliga hierarki där en part är primär – istället navigerar vi mellan flera legitima intressen som ibland står i konflikt med varandra.
Hans tanke om förtroendestyrning där verksamheterna får navigera i etiska gråzoner utan tydlig vägledning från lagstiftaren, speglar precis den spänning mellan människa och maskin som jag ofta reflekterar över. Systemen kan inte ge oss exakta svar – istället måste vi som profession utveckla ett gemensamt omdöme genom dialog om normer och värderingar.
Frågan Vad är viktigt för dig? framstår som en nyckel till att skapa meningsfull delaktighet även i komplexa situationer – ett sätt att mötas som människor i ett system som annars riskerar att bli alltför mekaniskt.
Kanske är just skapandet av detta rådrum för reflektion – där både klient och handläggare kan navigera gemensamt i förvirringen – den mest väsentliga etiska handlingen i dagens pressade socialtjänst.
En kort reflektion om socialt arbete
Kommer att tänka på Jonna Bornemarks bok ”det omätbaras renässans” och hennes tankar om ”intellectus” vs ”ratius”. Professionellt omdöme vs ’uppmätt evidens’. Med dina begrepp Johan blir det ”människa” vs ”maskin”. Men Jonna är nog mer kritisk (och jag med) till den stora drivkraften bakom ”maskin/Ratius” - New Public Management och hela evidens’kulturen’? Reflektion på det Johan 😉
Det finns många intressen att tillgodose i ett samhälle. Många nivåer som hänger ihop. Ibland behövs "gör saker på rätt sätt", ibland "var flexibel och gör rätt sak för en", bara begreppet rätt och fel kan vridas på ur både individ- grupp och samhällslivet och ganska snart har vi tappat bort vad vi tänkte eller tyckte.
Ursprungskommentaren vill jag bara bekräfta, att Bornemarks bok är klockren och skulle jag säga, mycket relevant och närliggande mina texter :)
Min förhoppning och målsättning är utveckling av både människa och maskin.