Människa & Maskin: Bönen som lösningsorienterad meditation
En kort reflektion
I gränslandet mellan uppgivenhet och hopp finns ibland en särskild typ av öppenhet. När vi släpper kontrollen, när vi uttömt våra resurser och nått ändpunkten för vår förmåga, vår planerande problemlösning, träder något annat fram.
Det som i religiösa traditioner kallas bön kan i ett sekulariserat samhälle förstås som en form av fokuserad lösningsorienterad meditation, eller i maskinspråk, en evidensbaserad intervention. Vi intar medvetet en position av icke-vetande gentemot oss själva — en öppenhet som paradoxalt nog kan aktivera våra djupaste mänskliga resurser.
I filmen Gravity från 2013 fångas detta ögonblick perfekt (spoiler alert). Sandra Bullock spelar astronauten Dr. Ryan Stone som efter en katastrof i rymden har förlorat sin kollega Matt Kowalski (George Clooney) och befinner sig ensam, svävande i rymden med syret och hoppet sinande. I en av filmens mest minnesvärda scener, när Ryan är nära att ge upp helt i rymdkapseln, hallucinererar hon att Matt kommer tillbaka. I denna drömliknande sekvens ger Matt henne den avgörande insikten om hur hon kan använda landningsfallskärmarna för att ta sig tillbaka till jorden.
Denna scen är en kraftfull metafor för vad som kan hända när vi vågar släppa vårt krampaktiga grepp om vår medvetna kontroll och lösningar. I socialt arbete möter vi ofta situationer där de formaliserade metoderna, checklistorna och de evidensbaserade manualerna når sin gräns. Det är då, i mellanrummet mellan människa och maskin, som vi ibland måste våga en annan typ av öppenhet - genom en väg av icke-vetande förhållningssätt.
Bönen, oavsett om den riktas mot en gud eller mot vårt eget inre, representerar ett förhållningssätt där vi medger att vi inte har alla svar. Denna hållning av öppenhet — det icke-vetande tillståndet — skapar ett utrymme där nya insikter kan växa fram, där våra undermedvetna resurser kan aktiveras och där nya vägar plötsligt blir synliga.
I en tid av ökande formalisering och systematisering är det värt att påminna om denna paradoxala kraft: ibland är det just när vi släpper taget om vetandet som den djupaste visdomen kan träda fram.
En reflektion om det sociala arbetets yttersta resurs — människans inneboende förmåga att överraska sig själv.