Människa & Maskin: Socialt arbete i smältdegeln — Del 2
Samhällskontraktet
Det var under mina studieår som jag först mötte Hannah Arendts verk Människans Villkor. Jag minns fortfarande känslan när hennes analys av den antika grekiska polis öppnade mina ögon för ett helt nytt sätt att se på samhället — som en maskin vi människor byggt tillsammans genom århundraden av demokratiska processer där vi kommit överens om lagar och regler. Och hur denna maskin dikterar villkoren för hur det är att vara människa.
Den demokratiska maskinen
När vi pratar om människa och maskin i välfärden handlar det om grundläggande frågor om samhällets natur, kunskapens väsen och maktens ursprung. Arendt beskriver människans villkor i samhället genom en historisk spegel riktad mot hur den grekiska polis fungerade och organiserades. Där dialog var central inför beslutsfattande. Hon diskuterar de grundläggande villkoren för mänsklig aktivitet — vårt handlande, vårt arbete och vårt skapande — och hur dessa formas av och formar samhällets struktur.
I demokratins tjänst
Som socialsekreterare möter vi dagligen denna “maskin” i dess mest konkreta form. När en orosanmälan kommer in aktiveras ett komplext nätverk av lagar, rutiner och bedömningsmallar — allt med sin grund i demokratiska överenskommelser för det gemensamma bästa. Den överenskommelse vi gjort är att vi vill ha ett yttersta socialt skyddsnät för barn som riskerar fara illa, där vi anförtror arbetet åt lokala aktörer — socialnämnden - som i sin tur delegerar detta uppdrag till en socialsekreterare.
I vårt dagliga liv blir det nästan osynligt var makten kommer ifrån — vi tar dessa strukturer för givna utan att reflektera över deras ursprung. Men i mitt arbete som socialarbetare blir detta samhällskontrakt högst påtagligt. Som medborgare i mötet med maskinen kan sannerligen en rad oönskade scenarion uppstå. Vi tar ett exempel som ofta dyker upp i praktiken: om cannabis-användning. Oavsett hur man tar sig an bemötandet av detta på individuell nivå, är samhällets förhållningssätt att inte gå in för djupt i diskussionen om substansers för- och nackdelar — vill man ändra det sociala kontraktets villkor måste det ske genom demokratiska processer: genom att lyfta frågan, få politisk uppmärksamhet och driva förändring genom våra demokratiska institutioner.
Cannabisfrågan kan bytas ut mot våld, kriminalitet eller ekonomisk otrygghet samt belysas ur och bemötas ur en rad olika positioner, beroende på vilken aktör vi är samt vilken kunskap och norm vi utgår ifrån. Det råder inte alltid konsensus om;
vad som är problemet,
vad som ska göras åt det samt
vad målbilden är.
En första djup insikt var för mig det som Thomas Hobbes beskrev redan 1651 i Leviathan hur vi som medborgare frivilligt avstår delar av vår naturliga frihet för samhällets skull — the greater good. Detta samhällskontrakt är inte bara filosofisk teori — det manifesterar sig dagligen i mötet mellan medborgare och välfärdsstatens institutioner.
Växande komplexitet
Genom århundradena har detta samhällsmaskineri växt i komplexitet. Varje generation har lagt till nya lager av regler, skapat och format institutioner och teknologier, ofta som svar på nya utmaningar eller som försök att korrigera brister i tidigare system. Resultatet är ett nätverk av sammankopplade system så komplext att ingen enskild person kan greppa helheten.
Som aktör inom denna “maskin” har jag upplevt på nära håll hur systemet blir i det närmaste omöjligt att fullt ut förstå. Varje komponent bygger på kunskap, kompromisser och tjänar ett syfte, men tillsammans skapar de i praktiken en labyrint av krav som inte sällan överskuggar de mänskliga möten de är tänkta att stödja.
Vägen framåt: Mellan kritik och utveckling
För mig har det blivit tydligt, två teman, två verkligheter, två ontologier, två sätt att förstå och värdera kunskap om vägen framåt. Två diken vi riskerar köra ner i om vardera får för ensidigt fokus. Det är i mötet mellan Människa och Maskin som vi navigerar och balanserar längs en smal väg framåt. Som socialarbetare blir vi brobyggare mellan system och medborgare — en roll jag verkligen brinner för och som kräver både djup systemkunskap och förmågan att se det mänskliga bortom lagar, regler och rutiner.
Jag får här flika in ett tack till den utbildning som hjälpt mig på traven och som gjorde att jag till slut satt med för mycket stoff att inte börja skriva — både denna blogg och dess tidigare engelska plattform: Human & Machine: Exploring Social Work | Johan Hellberg | Substack
Utbildningen jag skänker tacksamhet till samt rekommenderar vidare är: Evidensbasering: praktik, teori, kontext, Magister/masterprogram | Göteborgs universitet
Som professionella har vi ett särskilt ansvar. Det räcker inte att bara kritisera systemets brister — vi måste bidra till dess utveckling. Detta kräver en kritisk reflektion som går djupare än dagsaktuella problem.
I framtida inlägg har vi en hel del att utforska. Relationen mellan olika aktörer, hur riktlinjer tas fram och översätts, politik, professionell kunskap, AI, värden, kunskap, etik. Du får gärna haka på!
Detta är det andra inlägget i serien “Människa & Maskin” som utforskar spänningsfältet mellan formaliserad kunskap och mänskligt omdöme i modernt välfärdsarbete. Följ gärna serien för fler reflektioner kring dessa teman.