Människa & Maskin: Socialt arbete i smältdegeln — Del 9
Den lärande organisationen i smältdegeln
Min resa med reflektion kring lärande började oväntat när jag som 15-åring praktiserade i ett molekylärbiologiskt laboratorium. Jag minns tydligt det delikata arbetet med att flytta mikroskopiska C. Elegans-maskar mellan bakterieplattor. Med en liten metallpinne under mikroskopet behövde jag utveckla precis rätt tryck – tillräckligt fast för att lyfta de nästan osynliga varelserna, men tillräckligt försiktig för att inte krossa dem. Ingen manual eller föreläsning kunde ha lärt mig denna tysta kunskap som enbart kunde förvärvas genom erfarenhet.
Mer tankeväckande var dock ett samtal med professorn som stannat hos mig i decennier. Han noterade hur märkligt vårt utbildningssystem egentligen är:
Vi tvingar alla genom samma formaliserade väg, år efter år i klassrum. Ändå började historiens mest banbrytande tänkare – Einstein, Darwin, Curie – ofta sina vetenskapliga resor som barn genom lärlingsskap och direkt mentorskap. De lärde sig genom att göra, observera och vägledas av mästare i sina fält. I ung ålder.
Denna insikt belyser den röda tråden i vår utforskning av mötet mellan människa och maskin. Traditionella utbildningssystem representerar maskinens tillvägagångssätt – systematiskt, enhetligt och optimerat för effektivitet. Lärlingsmodellen representerar människans tillvägagångssätt – personligt, relationsbaserat och centrerat kring överföring av tyst kunskap genom observation och praktik.
Reflekterande team
Tom Andersens banbrytande arbete med det reflekterande teamet erbjuder en bro mellan Människa och Maskin. I denna eleganta process rör sig praktiker mellan deltagande och observation, mellan direkt erfarenhet och genomtänkt analys av erfarenheten.
Här skapas något nytt genom mötet mellan olika perspektiv. När en socialsekreterares direkta erfarenhet möter kollegors reflekterande analys uppstår en djupare förståelse än vad någon av dessa kunde ha uppnått på egen hand. Detta är inte standardisering som ersätter omdöme, utan systematik som förstärker det.
Kunskap i rörelse genom timglaset
I moderna välfärdsorganisationer flödar kunskap genom vad vi tidigare beskrivit som timglasmodellen – från forskare och beslutsfattare i toppen, genom den smala midjan av översättning, till praktiker och brukare i botten. Men som vi sett flödar ej denna kunskap bara uppifrån och ner.
I en lärande organisation rör sig kunskap i flera riktningar. När praktiker upptäcker att en standardiserad metod behöver modifieras för att fungera i en specifik kontext, rör sig denna insikt uppåt i systemet. När brukare delar sina erfarenheter av vad som hjälpt dem, rör sig denna kunskap både horisontellt till andra praktiker och uppåt till beslutsfattare.
Detta multiriktade flöde skapar ett lärande ekosystem där varje nivå både lär och lär ut. Åtminstone om systemet är välkonfigurerat.
Mellan forskningens, praktikens och klientens verkligheter
Som välfärdsprofessionella står vi i skärningspunkten mellan minst tre distinkta verkligheter. Forskningsverkligheten med sin systematiska kunskapsproduktion och standardiserade mätningar. Praktikverkligheten med sin erfarenhetsbaserade visdom och förmåga till mönsterigenkänning. Klientverkligheten med sin levda erfarenhet, kulturella bakgrund och personliga mål.
Dessa verkligheter talar inte alltid samma språk. När jag arbetade med implementeringen av BBIC (Barns Behov I Centrum) såg jag hur forskningens kategoriseringar ibland stod i kontrast till både socialsekreterarnas erfarenhetsbaserade kunskap och familjernas egen förståelse av sin situation.
En lärande organisation erkänner att dessa verkligheter inte bara är olika perspektiv utan olika sätt att förstå världen. Den skapar broar mellan dem, inte genom att reducera en till förmån för en annan, utan genom att låta dem berika varandra – precis som i smältdegeln.
Den tysta kunskapens synliggörande
Liksom min erfarenhet med C. Elegans-maskarna visar, finns det en dimension av kunskap som bara kan förvärvas genom direkt erfarenhet och vägledning. Denna tysta kunskap är central i socialt arbete men notoriskt svår att fånga i formaliserade system.
För att göra denna tysta kunskap mer tillgänglig behöver vi nya sätt att dokumentera och dela den. Narrativ dokumentation och mikroanalys som fångar inte bara vad som hände utan varför praktiker gjorde specifika val. Strukturerade dialoger där erfarna praktiker externaliserar sitt tänkande. Metaforer och visualiseringar som översätter svårartikulerad kunskap till mer tillgängliga former.
Den reflekterande infrastrukturen
För att reflektion ska bli mer än en vackert ideal krävs en infrastruktur som stödjer den. Detta omfattar både formella strukturer som regelbunden handledning och fallreflektionsmöten och informella möjligheter som kollegiala samtal och praktikgemenskaper.
Utmaningen ligger inte i att välja mellan dessa utan i att genomtänkt integrera dem. I Nordmalings kommun utvecklade vi en innovativ struktur kallad Huset som gjorde just detta. Vi etablerade ett ramverk som fungerade som tydliggörande av en nivå av konsensus. Inom ramverket får individuell och kontextuell variation förekomma, men i relation till ramarna.
Detta påminner om professorns insikt – att institutionaliserat lärande måste kompletteras med den direkta kunskapsöverföring som mentorskap möjliggör. I en lärande organisation handlar det om att återskapa denna mentorskapsrelation i nya former, anpassade till den moderna välfärdens komplexa verklighet.
Mellan formalisering och bedömning
Theodore Porter identifierar två olika sätt att nå tillförlitlig kunskap: mekanisk objektivitet genom standardiserade procedurer, och disciplinär objektivitet genom professionell konsensus och erfarenhet. Båda har sin plats, men dagens välfärdssystem tenderar att övervärdera den mekaniska objektiviteten på bekostnad av den professionella.
Detta återspeglas i två tankestilar som vi rör oss mellan i vårt arbete: det associativa tänkandet som ser helheter och komplexitet, och det logiska tänkandet som följer procedurer och analyserar delar - människan och maskinen. En lärande organisation erkänner värdet av båda och skapar utrymme för dem att samexistera.
Framtidens lärande i digitala landskap
När välfärden digitaliseras och AI gör sitt intåg förändras förutsättningarna för lärande fundamentalt. Dagens dokumentationssystem prioriterar ofta strukturerad datafångst över reflekterande dokumentation, vilket kan begränsa snarare än främja lärande.
Men digitala verktyg skulle kunna transformera reflekterande praktik. System som analyserar narrativ dokumentation efter mönster, som visualiserar komplexa fallsituationer, som stödjer reflekterande team över geografiska avstånd och som tillhandahåller relevant kunskap i beslutssituationer.
Detta handlar inte om att ersätta mänsklig reflektion utan om att förstärka den – skapa vad vi kan kalla förstärkt reflektion. Liksom metallpinnen under mikroskopet förlängde min hand för att hantera C. Elegans, kan rätt utformade digitala verktyg förlänga vår reflektionsförmåga för att hantera komplexitet.
Mot lärande samhällen
Detta för oss tillbaka till professorns insikt om utbildningssystem. Utmaningen för välfärdssystem är inte att välja mellan systematiska och erfarenhetsbaserade tillvägagångssätt utan att hitta sätt att integrera deras styrkor. Vi behöver både den systematiska stringensen i formell kunskap och den tysta visdom som kommer från direkt erfarenhet och mentorskap.
I denna integration ligger potentialen för att skapa inte bara lärande organisationer utan lärande samhällen. Samhällen där olika kunskapsformer – professionell, forskningsbaserad, erfarenhetsbaserad och kulturell – kontinuerligt interagerar för att skapa mer effektiva och humana välfärdsmetoder.
Liksom i smältdegeln vi beskrev i första delen handlar det inte om att välja sida utan om att skapa något nytt genom mötet mellan olika perspektiv. Det handlar om att utveckla system som stödjer mänskligt omdöme istället för att ersätta det, om att hitta vägar att dokumentera och följa upp som skapar värde i praktiken, och om att bygga broar mellan forskningsbaserad kunskap och praktisk erfarenhet.
Till reflektion
När vi blickar framåt mot nästa del om framtidens socialtjänst, bjuder jag in till eftertanke:
Hur kan vi återskapa lärlingskapets styrkor i en modern välfärdskontext?
På vilket sätt kan din organisation bli bättre på att fånga och dela tyst kunskap?
Var finns de största gapen mellan forskningskunskap och praktisk visdom i din kontext?
Hur kan vi skapa en infrastruktur för reflektion som fungerar även under press och resursbrist?
Detta är det nionde inlägget i serien "Människa & Maskin" som utforskar spänningsfältet mellan systematisk kunskap och mänskligt omdöme i moderna välfärdssystem. I nästa del ska vi blicka framåt mot framtidens socialtjänst – hur mötet mellan människa och maskin kan skapa en välfärd som är både systematisk och mänsklig.