Människa & Maskin: När systemskifte blir oundvikligt
En kort reflektion om USA, Musk och DOGE
Den senaste tidens händelser i USA:s statsapparat, med Elon Musk och DOGE:s utspel, väcker en fundamental fråga för alla som arbetar i samhällets system: Hur hanterar vi situationer där förändring inte bara är önskvärd utan oundviklig?
I våra organisationer möter vi två motsatta hållningar till förändring. Den första, representerad av teknikdrivna reformatorer som Musk, ser varje etablerad process som ineffektiv byråkrati som måste monteras ned. De förespråkar radikal omvandling, där AI och automatisering bör ersätta vad de ser som föråldrad praxis. Den andra positionen är den institutionella reflexen - ett stelt fasthållande vid befintliga strukturer, som om formaliseringar vore heliga texter som inte får luckras upp eller förloras.
Mellan dessa ytterligheter finns en mer nyanserad verklighet. Dagens institutioner bär värdefull kunskap som har formaliserats och byggts upp genom århundraden av demokratisk dialog och praktisk erfarenhet. Samtidigt kräver ny teknik och förändrade samhällsbehov omfattande förnyelse. Det handlar inte om revolution eller stagnation, utan om att hitta utvecklingsvägar som bevarar det värdefulla samtidigt som nya utmaningar möts.
Statistiken från DOGE är tankeväckande - nästan 100 miljoner ord i federala förordningar fördelade på mer än 215 000 sektioner. När formaliseringen når denna omfattning måste vi ifrågasätta om relationen mellan Människa och Maskin har blivit ohållbar. Ändå representerar varje förordning ett försök att översätta demokratiska beslut till implementerbar vägledning, för att säkerställa jämlikhet och rättvisa i offentlig service.
Med AI:s accelererande utveckling och de etiska utmaningar den medför, är det uppenbart att vi inte kan fortsätta som förut. Det vore naivt att tro att dagens institutioner, byggda för en analog era, kan möta dessa utmaningar utan betydande förändring. Men det vore lika naivt att tro att förändring bäst uppnås genom toppstyrda dekret. När reformer tvingas igenom utan förankring i praktiken eller respekt för institutionernas egen kompetens, riskerar vi att förlora både värdefull kunskap och demokratisk legitimitet.
Vägen framåt ligger i att skapa strukturer för produktiv förändring, där systematisk effektivitet balanseras mot demokratisk förankring. Det handlar om att utveckla ramverk för hur ny teknik kan integreras i befintliga institutioner, hur olika kunskapsformer kan mötas i vad jag kallar smältdegeln. För i slutändan är våra institutioner byggda genom århundraden av kollektivt lärande - det är genom samma typ av process, inte genom revolutionära dekret eller motstånd mot förändring, som de kan utvecklas för en ny era.
En reflektion om Socialt arbete