Människa & Maskin: Politiker på autopilot
En kort reflektion
I tider av valrörelser blir det allt tydligare hur våra politiker ofta navigerar i ett landskap av formaliseringar. Lyssna på en traditionell politisk debatt och du hör sällan en människa tala - du hör en maskin tränad i lager på lager av regler kring vad som är acceptabelt att säga och inte säga. Svaren kommer som på autopilot, noga formulerade för att undvika fallgropar och framstå som konsistenta med partilinjen.
Det som fascinerar mig är hur denna formalisering av det politiska samtalet skapar en egen form av diskurs - präglad av förutsägbarhet, upprepning av nyckelbudskap och noggrant kalibrerade uttalanden. Det påminner om vad som händer i socialtjänsten när dokumentationsmallar och riktlinjer börjar forma språket och tänkandet - vi börjar tala som våra system.
Fenomenet Trump erbjuder en intressant kontrast. Hans kommunikationsstil representerar på många sätt motsatsen till den formaliserade politikern. Han talar som en människa - ofiltrerad, associativ, emotionell och impulsstyrd. Han bryter mot de oskrivna reglerna för politisk kommunikation på ett sätt som upplevs befriande för vissa och skrämmande för andra.
I timglasmetaforen befinner sig politiker i en paradoxal position. De formar systemet uppifrån genom lagstiftning, samtidigt som de i en demokrati ska hämta sin legitimitet underifrån - från folket. Denna dubbla roll skapar en särskild spänning: för att systemet ska fungera behöver politiken formaliseras, men för att förbli demokratiskt vital måste den bevara sin koppling till människors levda erfarenheter.
I denna spänning uppstår frågan om tillit. När politiker talar som maskiner, programmatiskt och förutsägbart, undermineras ofta tilliten till institutionerna de representerar. Paradoxalt nog kan även den ofiltrerade, mänskliga kommunikationen urholka tillit när den bryter mot normer för saklighet och kontinuitet. Den verkliga utmaningen för våra demokratiska institutioner är att skapa rum för både formaliserad struktur och autentiskt mänsklig kommunikation - för båda behövs i ett fungerande samhällskontrakt.
Kanske handlar balansen i slutändan om att se formaliseringen som ett verktyg, inte ett mål i sig. Lagar, rutiner och protokoll ska tjäna mänskliga behov, inte forma oss till sina tjänare. När maskinens struktur och människans kreativitet förenas i ömsesidig respekt, då kan vi bygga institutioner värda vår tillit.
En reflektion om Socialt arbete