Människa & Maskin: Socialt arbete i smältdegeln — Del 10
Framtidens socialtjänst: Mellan teknologisk determinism och mänsklig visdom
Vi lever i en tid där förändring är den enda konstanten. Som socialarbetare och ledare navigerar vi i ett landskap där allt fler röster talar om den digitala revolutionen i välfärden. Vissa talar entusiastiskt om hur automatiserad behovsbedömning och AI-stödd analys ska lösa välfärdens resursbrist. Andra varnar för att vi riskerar att förlora det mänskliga i ett teknikfixerat paradigmskifte.
I tidigare delar av denna serie har vi utforskat spänningsfältet mellan systematisk kunskap och mänskligt omdöme i dagens välfärd. Nu vänder vi blicken framåt — hur kan mötet mellan människa och maskin forma morgondagens socialtjänst?
Framtidens korsningar
När vi blickar mot socialtjänstens framtid ser jag tre distinkta vägar framåt, var och en med sina risker och möjligheter:
Teknologisk determinism
Denna väg låter tekniken leda utvecklingen. Här prioriteras effektivitet, standardisering och skalbarhet, ofta med inspiration från näringslivets logiker. Den tekniska utvecklingen ses som en obönhörlig kraft som organisationer måste anpassa sig till.
Fördelarna är uppenbara: potential för ökad tillgänglighet, minskad administrativ börda och nya möjligheter till en datadriven praktik som skapar värde. Men riskerna är lika tydliga: vilket värde skapas? kommer vårt mänskligt omdöme underordnas algoritmiska beslut? Kommer etiska värden operationaliseras till enbart mätbara variabler och det relationsorienterade medmänskliga arbetet ersätts av icke-mänsklig teknik?
Professionell protektionism
Det motsatta spåret värnar de traditionella professionella arbetssätten och begränsar teknikanvändningen till ett minimum. Här prioriteras det relationella arbetet, det professionella omdömet och lokala kontexter. Tekniska lösningar betraktas med skepsis och ses primärt som hot mot professionalitet och etik.
Styrkan i denna position är dess värn om det mänskliga mötet och professionellt handlingsutrymme. Svagheten är att den riskerar att missa potentialen i nya verktyg och tillvägagångssätt, och att den kan fastna i romantiserade bilder av det förflutna snarare än att möta framtidens utmaningar med ny kunskap och teknologi.
Integrerande innovation
Den tredje vägen - för både människa och maskin - erkänner både teknologins möjligheter och dess begränsningar. Här utvecklas tekniken i samspel med profession och brukare, för att utveckla både människa och maskin - och jag menar maskin som både samhälle och teknologi.
Denna balansakt är svår men nödvändig. Den kräver att vi förkastar både teknikeufori och teknikrädsla till förmån för en nyanserad förståelse av hur digitala verktyg kan stödja, snarare än ersätta, det mänskliga omdömet och värna mänsklig värdighet i en digital era.
På väg mot den tredje vägen
I min roll som chef för socialtjänsten i en mindre kommun har jag sett hur utmanande det kan vara att navigera mellan dessa vägar, särskilt i en tid där kommunernas resurser är under press. När vi implementerar nya system står vi inför val som handlar om mer än bara teknik — det handlar om hur vi ser på kunskap, professionalitet och mänsklig kontakt.
Vi behöver ta risker i utveckling men samtidigt vara kloka - involvera brukare, praktiker och tekniker i att tillsammans utforma hur systemen ska fungera. Vi behöver konfigurera och anpassade system för att stödja professionen att stödja medborgarna med bästa tillgängliga kunskap. Och - implementeringen och utvecklingen av ny teknologi kan bli ett verktyg för att utforska djupare frågor om vårt uppdrag och våra värderingar.
Den tvetydiga digitaliseringen
Digitaliseringen av socialtjänsten bär på en fundamental tvetydighet. Den kan både förstärka kontroll och främja frigörelse, både öka och minska brukarens autonomi, både stärka och underminera professionellt omdöme.
Ett exempel är Barnskyddet som vi utforskat i tidigare delar. Digitala system kan förbättra informationsdelning mellan olika aktörer och potentiellt identifiera barn i riskzonen tidigare. Samtidigt väcker de djupa frågor om integritet, stigmatisering och risken för systematisk bias.
Det avgörande är inte om vi digitaliserar, utan hur vi gör det. Som vi diskuterat i en tidigare reflektion: Vi lever redan i ett Minority Report-scenario där vi måste fatta beslut om framtiden baserat på ofullständig information. Frågan är inte om vi ska använda avancerade verktyg för att stödja dessa beslut, utan snarare hur vi konfigurerar dem för att balansera effektivitet, transparens och etik.
Timglaset förändras
Digitaliseringen och AI förändrar dramatiskt den timglasmodell vi tidigare diskuterat. Från att vara en hierarkisk struktur där kunskap huvudsakligen flödar uppifrån och ned, kan den transformeras till ett flöde där insikter från praktiken snabbt kan identifieras, valideras och delas.
Vi ser redan tecken på denna transformation:
Algoritmisk syntes: AI-system kan analysera stora mängder narrativ dokumentation för att identifiera mönster och insikter som ingen enskild praktiker skulle kunna upptäcka.
Realtidsanpassning: Digitala system kan tillhandahålla relevant kunskap direkt i beslutssituationer, utan att behöva gå omvägen via statiska riktlinjer och manualer.
Horisontellt lärande: Praktiker kan dela erfarenheter och insikter direkt med varandra, utan att behöva vänta på formaliserade kunskapssammanställningar.
Brukardriven utveckling: Digitala plattformar kan ge brukare en direktare röst i både sin egen process och i systemutvecklingen.
Men dessa möjligheter realiseras inte automatiskt. De kräver medveten design och kritisk reflektion kring makt, värderingar och begränsningar. Risken är annars att vi bara digitaliserar den befintliga maktobalansen snarare än att transformera den.
Det nordiska svaret
Den nordiska välfärdsmodellen erbjuder en distinkt position för att utveckla en tredje väg. Vår tradition av tillit, professionell autonomi och demokratisk förankring skapar förutsättningar för en digitalisering som bejakar både systematik och mänskligt omdöme.
Vi ser redan exempel på denna nordiska modell i praktiken:
Tillitsbaserad styrning där professionens omdöme står i centrum även i digitala system
Brukardelaktighet inte bara som konsultation utan som faktisk medutformare av systemen
Lokal anpassning inom nationella ramverk som balanserar likvärdighet och flexibilitet
Utmaningen blir att upprätthålla dessa värden i en global teknologimarknad där de flesta lösningar kommer från en annan kontext med andra värderingar. Det kräver både politiskt mod och professionellt engagemang att säga: Vi vill digitalisera på vårt sätt.
Den etiska utmaningen
I takt med att socialtjänstens digitalisering fortsätter växer behovet av en etisk kompetens som kan navigera i detta nya landskap. Detta handlar inte bara om dataintegritet eller informationshantering, utan om fundamentala frågor kring hur vi ser på mänsklig värdighet i en digital era:
Relationell autonomi: Hur säkerställer vi att digitaliseringen ökar snarare än minskar människors faktiska självbestämmande?
Distribuerad etik: Hur fördelas det etiska ansvaret när beslut fattas i komplexa socio-tekniska system?
Transparens och förklarbarhet: Hur säkerställer vi att automatiserade processer är begripliga för alla berörda, inklusive brukare?
Digital ojämlikhet: Hur undviker vi att förstärka befintliga samhällsklyftor genom digitala trösklar?
Dessa frågor kan inte besvaras enbart av etikexperter eller tekniker. De kräver en samhällsdialog där olika perspektiv och erfarenheter möts, där teknisk kunskap balanseras med värdighetsaspekter, och där profession, forskning och brukare kan tala ett gemensamt språk.
Att utveckla en hybridkompetens
Framtidens socialarbetare behöver utveckla vad jag vill kalla en hybridkompetens, eller T-kunskap — förmågan att röra sig både på djupet inom sitt fält men också i bredden mellan olika fält. Mellan mänskliga och tekniska domäner, mellan värderingsdiskussioner och dataanalys, mellan närvarande möten och digitala verktyg.
Denna hybridkompetens handlar inte primärt om tekniska färdigheter, utan om att kunna reflektera kritiskt över hur olika system påverkar mänskliga värden och processer. Det handlar om att kunna se både människa och maskin, att kunna konfigurera system med omdöme och att kunna växla mellan olika kunskapsformer.
I en utbildningsvärld som ofta präglas av specialisering — antingen teknisk eller humanistisk — behöver vi hitta vägar att utveckla den här typen av T-kunskap. Kanske har vi något att lära av den form av lärlingsskap som nämndes i förra delen? Där direkta erfarenheter under guidning kombineras med kritisk reflektion i ett ständigt växelspel.
Vägen framåt: En välfärd i smältdegeln
Som vi såg i den första delen av denna serie använder Napier smältdegeln som metafor för transformation genom mötet mellan olika perspektiv. Framtidens socialtjänst kan förstås på samma sätt — som en smältdegel där olika perspektiv, kunskapsformer och styrkor möts för att skapa något nytt.
I denna smältdegel finns inget enkelt recept, ingen självklar väg framåt. Det handlar om att balansera olika värden och intressen:
Mänsklig närvaro och teknisk effektivitet
Professionellt omdöme och formaliserade regler
Brukarens erfarenhet och professionell expertis
Demokratisk förankring och innovativ utveckling
Detta är ingen enkel balansakt. Den kräver en ständig dialog och kritisk reflektion. Men i denna utmanande balansgång finns potentialen att skapa en socialtjänst som är både mer human och mer effektiv, som förenar det bästa av mänskligt omdöme med det bästa av systematisk kunskap.
För i slutändan handlar frågan om framtidens socialtjänst inte om att välja mellan människa och maskin, utan om att konfigurera dessa kraftfulla element på sätt som stärker värdighet, främjar delaktighet och möjliggör mänsklig blomstring i en digital era.
Till reflektion
Inför nästa del om den nordiska modellens särart bjuder jag in till eftertanke:
Hur ser du på balansen mellan teknisk utveckling och mänskliga möten i framtidens socialtjänst?
Vilka kompetenser tror du blir viktigast för socialarbetare i en alltmer digitaliserad välfärd?
Hur kan vi säkerställa att brukarens röst stärks snarare än försvagas i en mer digitaliserad praktik?
Vilka exempel har du sett på en lyckad balans mellan människa och maskin i välfärdsarbete?
Detta är det tionde inlägget i serien Människa & Maskin som utforskar spänningsfältet mellan systematisk kunskap och mänskligt omdöme i moderna välfärdssystem. I nästa del ska vi fördjupa oss i den nordiska modellens särart — hur svenska förutsättningar påverkar balansen mellan människa och maskin i välfärden.