När analysen blir anklagelse: Konstruktivismens gränser

En kort reflektion

Det har gått över ett decennium sedan jag skrev min c-uppsats om åldersbedömningar av ensamkommande barn. Men skavet från den erfarenheten finns kvar - hur min postkoloniala analys oundvikligen ledde till slutsatsen att alla handläggare reproducerade rasistiska strukturer. Något som aldrig riktigt stämde med verkligheten jag mötte.

Uppsatsen handlade om hur ålder konstrueras olika i olika kontexter och kulturer. För många ensamkommande från kollektivistiska samhällen är exakt ålder mindre betydelsefull - man är barn tills man genomgått vissa ritualer eller tagit vissa ansvar. Men i vårt västerländska system - Maskinen - är din 18-årsdag en skarp gräns som avgör dina rättigheter och samhällets skyldigheter gentemot dig.

Här uppstod en fundamental spänning mellan Människa och Maskin. Handläggarna (människorna) försökte navigera mellan ungdomarnas berättelser och systemets krav på exakta födelsedatum. Maskinen - våra formaliserade lagar - kräver precision där människans verklighet är flytande.

Genom åren har jag funderat över denna spänning. Visst bygger vårt system på vissa kulturella antaganden som kan missgynna andra. Men att stämpla alla handläggare som rasister missade poängen. De arbetade inom en Maskin skapad genom demokratiska processer, där samhället definierat vem som har rätt till vad.

Ett samhälle är per definition till för sina invånare - det är själva grunden för samhällskontraktet. Våra lagar och system drar gränser mellan vi och dom, mellan medborgare med fulla rättigheter och andra. Detta är inte ondska utan en grundläggande organisationsprincip, även om vi kan vilja utveckla den i mer inkluderande riktning.

Lärdomen blev att separera analysnivåer:

• Individnivån där handläggare gör sitt bästa inom givna ramar

• Gruppnivån där professionskulturer formar praktiken

• Samhällsnivån där Maskinen definierar gränser och kategorier

När analysen blir total anklagelse förlorar vi möjligheten att se hur Människa och Maskin samverkar. Handläggarna var inte rasister - de var människor som försökte göra rätt inom ett system som ibland krockar med andra sätt att förstå världen.

I slutändan handlar det om att erkänna att våra formaliserade system alltid bär på kulturella antaganden, utan att därför avfärda alla som arbetar inom dem. Det är i spänningen mellan Människa och Maskin som verklig förändring kan ske - inte genom att förkasta det ena eller det andra.

---

En reflektion om när kritisk analys möter systemets verklighet.