När maskinen blir galen: Om systemens mänsklighet och flykten som sista utväg
En kort reflektion om socialt arbete
Om du far illa och inte kan påverka systemet - lämna det. Detta råd har jag både gett och fått genom åren. I en destruktiv relation eller på en ohälsosam arbetsplats kan det vara livsviktigt. Men vad händer när det är samhällssystemen själva som skapar splittring och förvirring?
I socialtjänsten möter vi människor som fallit mellan systemens stolar. De som försökt navigera i en Maskin som ibland verkar ha tappat sin mänskliga kompass. Regelkrockar där högerhanden inte vet vad vänstern gör. Kafka-liknande situationer där människor bollas mellan myndigheter utan att någon tar ansvar för helheten.
När systemen blir galna - när de skapar mer problem än de löser - ser vi ofta tre reaktioner:
Kämpa - De som orkar slåss försöker påverka inifrån. Skriver synpunkter, överklagar beslut, engagerar sig politiskt. Men det kräver resurser många saknar.
Fly - De som har möjlighet drar sig undan. Flyttar, byter system, hittar kryphål. Men flight är ett privilegium - det kräver ekonomiska och sociala resurser.
Frysa - De som varken kan kämpa eller fly. Här ser vi ofta ohälsa, uppgivenhet, ibland suicid. När Maskinen krossar och människan inte har någonstans att ta vägen.
Detta är den mörka sidan av vår välfärd. När systemen som ska stödja istället skadar. När byråkratin blir så komplex att även vi som arbetar inom den inte förstår helheten.
Men här finns också kärnan i min utforskning av Människa och Maskin. Hur bygger vi system som behåller sin mänsklighet även när de formaliseras? Hur skapar vi strukturer som är tillräckligt robusta för att hantera komplexitet men tillräckligt flexibla för att möta människan?
En del av svaret ligger i att erkänna systemens potential för galenskap. Att bygga in säkerhetsventiler, överklagansmöjligheter, och framför allt - utrymme för mänskligt omdöme och utveckling. System som kan erkänna när de själva blivit problemet.
Vi kan inte alla fly från samhällets system som vi kan från en dålig arbetsplats. Därför blir det desto viktigare att de som arbetar inom systemen - vi som är en del av Maskinen - aldrig glömmer vår mänsklighet. Att vi vågar se när våra rutiner skapar mer skada än nytta.
I slutändan handlar balansen mellan Människa och Maskin om att bygga system som tjänar människan, inte tvärtom. System som har inbyggd mänsklighet. För när flykten inte är ett alternativ måste systemen själva vara humana.
En reflektion om systemens ansvar när människan inte kan fly.