Människa & Maskin: Socialt arbete i smältdegeln — Del 5
Etik i standardiseringens tidevarv
Det kostar att vara försiktig skrev Christian Munthe1, professor i praktisk filosofi, i en tankeväckande analys av försiktighetsprincipen. I socialtjänsten möter vi dagligen denna insikt där varje beslut bär sina egna risker — både att handla och att avstå från handling har sitt pris.
Det händer ofta att även erfarna kollegor berättar - om ett ärende som höll en vaken om nätterna: Alla varningssignaler fanns där, dokumenterade i BBIC-triangeln. Men att genomföra en placering skulle också innebära trauma. Vad väger tyngst — risken att vänta eller risken att agera?
I tidigare delar av denna serie har vi utforskat spänningen mellan systematisk kunskap och mänskligt omdöme, hur demokratiska processer formar våra institutioner och det tysta kunnandets kraft. Nu ska vi fördjupa oss i de etiska dimensionerna av detta spänningsfält — hur vi navigerar mellan formaliserade system och mänsklig bedömning när värden och liv står på spel.
Försiktighetens paradox
I dagens socialtjänst har vi byggt alltmer sofistikerade system för att hantera risk och säkerställa rättssäkerhet. När nya brister upptäcks, antingen nationellt i media eller liknande eller lokalt i tillsyn av IVO eller utredning av avvikelser, är den vanliga reaktionen att stifta nya lagar eller införa nya rutiner och därmed tillägga ytterligare kontrollåtgärder, ofta som direkt respons som lösning på ett problem för att ha ryggen fri. Men varje nytt kontrollager, varje extra dokumentationskrav, varje ny checklista bär sina egna dolda kostnader:
Tid som tas från direkta klientmöten
Försenade insatser medan vi samlar mer information
Professionellt omdöme som trängs undan av standardiserade processer
En förskjutning av fokus från relation och bedömning till risker, behov och formaliseringar
Som Munthe påpekar finns det ingen nollrisk-position — även försiktighet och risk-minimering har sitt pris. När vi i barnavården exempelvis skjuter upp ett ingripande av rädsla för att göra fel, ackumuleras andra risker medan familjer fortsätter kämpa utan adekvat stöd.
Detta är kärnan i försiktighetens paradox: system som skapats för att minska risk kan ibland öka den sammanlagda risken genom oavsiktliga konsekvenser. Vi ser det när lagstiftare reagerar på missförhållanden genom att formalisera nya lagar, regler och rapporteringskrav, som i sin tur leder till att socialsekreterare har mindre tid för reflekterande samtal, eller när komplexa bedömningsmallar skapar en illusion av säkerhet som döljer behovet av professionellt omdöme.
I timglasmetaforen vi tidigare diskuterat kan vi se hur detta skapar spänningar: när direktiven från toppen möter verklighetens komplexitet i botten uppstår ett gap som måste överbryggas av just det professionella omdöme som systemen ibland riskerar att tränga undan.
Mellan vetande och icke-vetande
Som socialarbetare befinner vi oss i en speciell position. Vi representerar vad jag kallar Maskinen — samhällets system och formella strukturer. Detta är en position av vetande där vi förväntas bedöma, dokumentera och besluta. Men paradoxalt nog måste vi samtidigt kunna inta en position av icke-vetande för att verkligen förstå familjernas situation och kunna åstadkomma förändring för en annan människa.
Detta kräver en särskild form av professionell ödmjukhet:
Att erkänna gränserna för vår professionella kunskap
Att se familjer som experter på sina egna liv
Att våga stanna i osäkerheten tillräckligt länge för att nya insikter ska växa fram
Att balansera systematisk kunskap med genuin nyfikenhet
I detta spänningsfält mellan vetande och icke-vetande utspelar sig några av socialtjänstens mest avgörande möten. När vi vågar kliva ur expertpositionen och möta familjen i ett genuint utforskande, öppnas nya möjligheter. Det är som om maskinen för ett ögonblick träder tillbaka och låter människan träda fram.
Detta förhållningssätt står i kontrast till den trygghet som standardiserade metoder kan ge. Det är bekvämare att följa en checklista än att stanna i osäkerhetens obehag. Men det är ofta just i detta obehag som de verkliga genombrotten sker — när vi tillsammans med familjen utforskar osäkerhetens möjligheter med nya vägar framåt, bortom våra färdiga mallar och förväntningar.
Den etiska asymmetrin
I centrum för vårt arbete står en fundamental asymmetri:
När vi överväger en placering väger vi säker, dokumenterad traumatisk separation mot osäkra framtida vinster
När vi väljer att inte placera undviker vi kanske omedelbart trauma men riskerar potentiellt katastrofala framtida skador
Ju längre vi väntar på tillräcklig evidens, desto mer tid går förlorad för tidiga insatser
Detta skapar vad jag kallar socialarbetarens börda — nödvändigheten att fatta livsavgörande beslut under fundamental osäkerhet. Varje beslut, oavsett riktning, bär sina egna etiska kostnader.
Asymmetrin förstärks av dokumentationskrav och ansvarsutkrävande. När något går fel synas ofta processen i sömmarna och oavsett vilket beslut - om det var aktivt beslut (att placera) eller ett passivt (att avvakta) så kan det kritiseras.
De senaste decenniernas utveckling har skapat ett behovsorienterat förhållningssätt iklätt barnets rättigheter, vilket paradoxalt nog har lett oss till en alltför åtgärdsfokuserad praktik. I denna modell fixas fel och problem genom insats-lösningar levererade av de professionella till de behövande. Denna professionell-klient-relation befäster ett hierarkiskt vetande där socialarbetaren framstår som bärare av lösningen.
Ett alternativ är att utveckla en professionell behandlingslogik baserad på icke-vetande, där vi erkänner att vi inte har färdiga svar utan behöver utforska situationen tillsammans med familjen. I detta förhållningssätt blir vår främsta tillgång inte vår expertis om behov och insatser utan vår expertis och förmåga att skapa utrymme för nya insikter att växa fram i relationen.
Att navigera denna asymmetri kräver mer än goda rutiner – det kräver etisk kompetens och mod att stå i osäkerheten, medveten om att varje val har sitt pris.
Etik genom timglaset
I vårt timglas av välfärdsarbete sker etiska överväganden på alla nivåer. Högst upp arbetar myndigheter som SBU systematiskt med att tydliggöra vilka värden som står på spel när nya metoder och insatser utvecklas. De utgår från grundläggande mål i socialtjänstlagen om god vård och levnadsvillkor på lika villkor, respekt för självbestämmande och integritet.
Etiska frågor transformeras när de rör sig genom timglaset:
I toppen handlar det om systematiska analyser av värden och principer, där experter och myndigheter väger olika etiska aspekter mot varandra
I midjan översätts dessa till praktiska riktlinjer och rutiner, där abstrakta principer ska bli konkreta handlingsregler
I botten möter principerna verkligheten, där vi som socialarbetare måste balansera olika värden i varje unikt fall
Som socialarbetare i timglasets botten navigerar vi dagligen mellan värden som högre upp i systemet kan framstå som självklara. När jämlikhetsprincipen möter digitaliseringen uppstår nya etiska utmaningar — hur säkerställer vi att digitala insatser inte missgynnar vissa grupper? När rättssäkerheten möter respekten för autonomi och självbestämmande behöver behovet av korrekt information och ett gott bemötande tillämpas.
Det är i detta möte mellan princip och praktik som det etiska arbetet blir som mest utmanande — och viktigt. Här räcker det inte med checklistor och rutiner. Vi behöver både den systematiska kunskap som kommer uppifrån i timglaset och den praktiska visdom som växer fram underifrån/inifrån.
Denna rörelse av etiska överväganden genom timglaset fungerar som en dialog mellan analys och syntes. Uppifrån rör sig kunskapen nedåt genom metaanalyser – systematiska sammanställningar av forskningsresultat som destillerar mönster ur många separata studier. Men minst lika viktig är rörelsen nedifrån och upp, där människors erfarenheter samlas i metasynteser som fångar mönster och insikter från det dagliga arbetet. Spänningen här är ungefär mellan Evidensbaserad Praktik och Praktikbaserad Evidens.
När en familjebehandlare upptäcker att en generell metod systematiskt missar behoven hos en viss grupp, är detta en etisk insikt som behöver lyftas uppåt i systemet. Denna form av kunskapsbyggande, som utgår från praktiken och växer till nya helheter genom syntes, är ofta underskattad men avgörande för att våra system ska utvecklas i takt med de verkliga behoven. Det är i denna dubbelriktade rörelse – analys uppifrån och syntes nedifrån – som en verkligt lärande organisation kan växa fram.
Vägen framåt
För att utveckla kloka system som stödjer detta arbete behöver vi:
Erkänna osäkerhetens oundviklighet
Stödja snarare än ersätta professionellt omdöme
Skapa utrymme för reflektion och dialog
Balansera olika typer av risker
Vara noga i vårt språk - både med orden vi använder och att fråga efter betydelsen av de ord som används
Bygga och konfigurera system som både för kunskap uppåt och nedåt i Timglaset
Detta handlar om att balansera längs en smal väg - mellan Människa & Maskin. Vi behöver system som hjälper oss hantera komplexitet utan att reducera den till förenklingar som missar det väsentliga. Vi behöver professionella som kan använda dessa system som stöd utan att överge från sitt omdöme.
Som en person lite flummigt men klokt uttryckte det:
Våra rutiner och riktlinjer är som fotspår i sanden — de visar att andra har gått här före oss, men vår egen väg måste vi skapa i mötet med varje människas unika situation.
I denna metafor fångas något av den etiska kärnan i socialt arbete: balansen mellan att följa kunskapen från de som gått före, samtidigt som vi erkänner att varje situation är unik och kräver sitt eget genuina bemötande. Det är denna balans mellan struktur och öppenhet, mellan kunskap och nyfikenhet, som utgör själva kärnan i ett etiskt förhållningssätt i dagens socialtjänst.
Till reflektion
Inför nästa del om artificiell intelligens i socialtjänsten bjuder jag in till eftertanke:
Hur väger du olika risker mot varandra i ditt arbete? Finns det systematiska mönster i hur vi tenderar att värdera olika typer av risker?
När är det som svårast att stanna i icke-vetandets position? Vilka stöd har du för att kunna göra det när det behövs?
Hur kan vi utveckla system som bevarar och stärker det professionella omdömet snarare än att ersätta det?
Om du ser på dina egna etiska dilemman genom timglasmetaforen – hur påverkas dina vardagsbeslut av värderingar och principer från olika nivåer i systemet?
Vad skulle hända om vi gav lika stort värde åt kunskapsrörelsen nedifrån och upp som den uppifrån och ned?
Detta är det femte inlägget i vår serie som utforskar spänningsfältet mellan systematisk kunskap och mänskligt omdöme i moderna välfärdssystem. I nästa del ska vi undersöka hur artificiell intelligens adderar nya dimensioner till dessa etiska överväganden.
Munthe, C. (2011). The Price of Precaution and the Ethics of Risk (1st ed., Vol. 6). Springer Netherlands. https://doi.org/10.1007/978-94-007-1330-7