Människa & Maskin: Socialt arbete i smältdegeln — Del 4

Den tysta kunskapens väsen

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men något känns inte rätt här...

Den där känslan är välbekant för många av oss som arbetar i socialtjänsten. Den kommer krypande när bedömningar blir för mekaniska, när människor börjar låta som checklistor istället för levande varelser med omdöme. New Public Management har gett oss viktiga verktyg för systematik, men när dess logik tar över helt förlorar vi något väsentligt i det sociala arbetet.

Men känslan av att något inte stämmer kan också uppstå i mötet med det motsatta - när vi står inför bedömningar som är alltför färgade av personliga fördomar eller förutfattade meningar. När magkänslan får företräde framför systematisk kunskap, eller när erfarenhet används för att rättfärdiga förutfattade meningar istället för att berika analysen.

För i slutändan är vi alla bara människor, med våra begränsningar och vår potential. Vi är kapabla till både djup visdom och anmärkningsvärd dumhet. Det är kanske just denna mänskliga ofullkomlighet som gör att vi behöver både systematiken och omdömet, både maskinen och människan.

---

I dagens socialtjänst står vi inför en fascinerande paradox. Samtidigt som komplexiteten i våra ärenden ökar - med allt från globalisering och migration till nya former av social utsatthet - och behovet av erfarenhetsbaserad kunskap växer, krymper ofta de rum där denna kunskap traditionellt har utvecklats och överförts. De informella samtalen i korridoren, de spontana reflektionerna över en kopp kaffe, det tysta lärandet mellan erfaren och nyanställd - allt detta trängs undan av effektivitetskrav och detaljstyrning.

Harry Collins¹ analys av expertisens utveckling ger oss en användbar lins för att förstå denna utveckling. Han beskriver tre historiska vågor i vår syn på expertkunskap:

1. Den första vågen präglades av en närmast blind tilltro till vetenskapliga experter. Det var tiden då läkarens ord var lag och vetenskapsmannens bedömning stod oemotsagd. Denna auktoritetstro hade sina fördelar i form av tydlighet, men den missade ofta komplexiteten i sociala situationer och riskerade att förbise brukarnas egen kunskap och perspektiv.

2. Den andra vågen svepte in med en konstruktivistisk skepsis som ifrågasatte all form av expertis. Plötsligt var all kunskap relativ, alla sanningar subjektiva. Denna period gav oss viktiga insikter om maktrelationer och kunskapens sociala konstruktion, men riskerade samtidigt att undergräva värdet av systematiskt uppbyggd professionell kunskap. - Som Collins frågar sig genom boktiteln - Are we all scientific experts now?

3. - Nej, blir såklart svaret med den tredje vågen, där vi erkänner att olika former av giltig expertis kan samexistera och berika varandra. Vi ser värdet i både den systematiska forskningskunskapen och den erfarenhetsbaserade praktiska visdomen. Den stora utmaningen ligger i att skapa strukturer där dessa olika kunskapsformer kan mötas och utvecklas tillsammans. Och såklart avgöra var gränser går för när dialogen och delaktigheten behöver avgränsas.

Utmaningen med systematisering

När jag tänker på systematisering i moderna välfärdsorganisationer ser jag två fundamentalt olika sätt att förstå och hantera kunskap - det associativa och det logiska tänkandet.

Det associativa tänkandet är människans styrka: förmågan att ta in helheter, att förstå komplexa situationer i sitt sammanhang, att känna av nyanser och att väga samman många dimensioner samtidigt. Det är här vår erfarenhetsbaserade kunskap kommer till sin rätt.

Det logiska tänkandet, å andra sidan, representerar maskinens styrka: att metodiskt analysera avgränsade delar, att följa tydliga procedurer, att hantera kvantifierbara aspekter. Det är här våra system och rutiner gör mest nytta.

I dagens socialtjänst ser vi dessa tankesätt mötas i tre organisatoriska verkligheter:

Den formella världen

Här regerar systemen, dokumentationen och kontrollstrukturerna. Det är en värld av långsamma cykler, där varje förändring kräver noggrann analys och implementering. Theodore Porter skulle kalla det mekanisk objektivitet - där vi söker tillit genom standardisering och mätbarhet.

Den direkta världen

I klientmötena och det praktiska stödet lever en annan logik. Här måste beslut ofta fattas i stunden, baserade på en komplex väv av information, intuition och erfarenhet. Som när jag mötte den där unga mamman som spelade bort sin hyra - där den verkliga förståelsen kom först när jag vågade stanna upp och verkligen lyssna.

Utvecklingens rum

Mellan dessa världar behöver vi skapa och värna om utrymmet för professionell utveckling och lärande. Det är här vi kan reflektera över våra erfarenheter, där teori kan möta praktik och där ny kunskap kan växa fram genom kollegialt utbyte.

Varmt välkommen att kontakta mig med frågor, synpunkter eller förslag på framtida ämnen.

Den produktiva osäkerheten

Det finns en paradoxal styrka i att våga vara osäker. Som socialarbetare förväntas vi ofta ha svar och lösningar, men kanske ligger vår verkliga expertis i förmågan att stanna kvar i icke-vetandet tillräckligt länge för att något nytt ska kunna växa fram.

Jag tycker det är vanligt förekommande - allt kan peka mot en självklar insats. Rutinerna kan vara tydliga, checklistorna ikryssade. Men något får mig att pausa. Istället för att förskriva en lösning, våga stanna i osäkerheten tillsammans med familjen. Jag är faktiskt inte säker på vad som är bäst här - kan vi säga. Kan vi utforska det tillsammans?

Det som följer blir en helt annan typ av samtal. När vi släpper expertrollen och vågar vara i icke-vetandet, öppnades ett rum där människans egen kunskap och resurser kan träda fram. Hon har lösningar som ingen manual skulle kunna fånga.

Mellan visshet och ovisshet

Detta förhållningssätt - att balansera mellan systematisk kunskap och ett öppet utforskande - är kanske extra viktigt i en tid när pressen på snabba svar och tydliga lösningar ökar. Det handlar om att:

• Våga stanna i osäkerheten utan att förlora sin professionella förankring

• Se icke-vetandet som en resurs snarare än en brist

• Skapa rum för den kunskap som växer fram i mötet

• Balansera mellan struktur och öppenhet

Till reflektion

• Hur bevarar vi den tysta kunskapen i en tid av hög personalomsättning?

• Hur kan du inta en icke-vetande position?

• Vad skulle det kunna göra för nytta?

I nästa del ska vi fördjupa oss i etiska dilemman i standardiseringens tidevarv.

1. Collins, H. M. (2014). Are we all scientific experts now? Polity.