Hur bevarar vi den tysta kunskapen i en tid av hög personalomsättning?
- det är här den verkliga krisen finns i dagens barnskyddsarbete (utredningsgrupperna) tänker jag. Först flykten från utredningsjobbet. När jag anställdes på barn- och familjeenheten 1995 (efter att ha varit ute i andra roller drygt 10 år) var det ett högstatusjobb. "Wow - fick du jobbet!" blev en del kommentarer. Genomsnittsåldern i gruppen var ca 30 år och genomsnittlig erfarenhet av socialt arbete ca 10år. Vi var samma arbetsgrupp i ca 8 år, med endast 2 personalbyten. Vi arbetade fram en konstruktiv metodik och förhållningssätt utifrån det lösningsfokuserade arbetssättet. Vi hade kul. Vi hade i snitt 14-15 öppna, pågående utredningar som max/person.
Idag ser det så totalt annorlunda ut. Jag arbetar deltid som handledare med inriktning barnskyddsarbete. Under ett handledningsår får jag säga farväl till 3-4 och hälsa 3-4 välkomna till gruppen. Minst. En handledningsgrupp fick avsluta handledningen för alla hade slutat och konsulter togs in.
Så hur bevara den tysta kunskapen här?
- Mentorskap?
- Intern handledning?
- Extern handledning?
- Utbildningstrappa typ "Yrkesresan"?
Känner att jag gärna ändrar frågan lite: Hur kan vi återskapa förutsättningarna för att den 'tysta kunskapen' (intuitiv kunskap) ska växa igen?
- Reformera BBIC-konceptet i grunden
- Avskala dokumentationen
- Ge mer utrymme för direkt klientarbete
- Omorganisera så utredare och familjebehandlare arbetar tätare samman
- Utveckla det styrkebaserade och empowermentbaserade förhållningssättet
Hur kan du inta en icke-vetande position?
- Här för Johan in oss i en metodologisk diskussion, tänker jag. Den icke-vetande positionen handlar för mig, om att lyssna färdigt på min klients berättelse och att jag innan dess försöker förhålla mig till att inte skapa egna, ofta förutfattade, karaktärsbeskrivningar eller dra för tidigt och snabbt slutsatser om en situation.
Vad skulle det kunna göra för nytta?
- kanske att vi skulle få högre resultat på Scott Millers SRS - Session Rating Scale. Klienter skulle känna sig mer rättvist bemötta. De skulle känna att vi öppnar dörrar för dialog där de vågar ta steget in i ett förändringsarbete med oss.
Jag gillar hur Johan bjuder in till tankeutbyte utifrån hans briljanta perspektiv och texter.
Mycket intressant läsning. Det är precis vad jag far efter i texterna. Min omformulering igen här blir att;
- i balans mellan människa och maskin har styrningen av svensk socialtjänst skapat en maskin som inte blir hanterbar för människor att verka i
- implementering och översättning av BBIC har inte anpassats till behovet av stöd och styrning för relationella aspekter som behövs för Människan i ekvationen
- ledarskap är en del i timglaset som behöver föra kunskap både uppifrån och ned samt nedifrån och upp. Men för ett ledarskap behövs både sändare och mottagare i botten och toppen av timglaset. Kan säga att jag glädjande nog imorgon ska träffa SBU för att bolla en frågeställning som anknyter till detta!
Uppdrag granskning: Adam-fallet, kan exemplifiera det Johan skriver om. ”Tunnelseende” är ett annat begrepp jag associerar till.
Daniel Kahneman: Tänka snabbt och tänka långsamt. Den som tror att man har sett allt som finns att se gör ofta misstag för man har inte sett fler perspektiv/aspekter. Att kunna lita på sin intuitiva kunskap och utveckla expertis oavsett yrke uppskattas ta 10.000 timmars erfarenhet
Verkligen. Ang Adam-fallet, shaken baby syndrome och andra typer av dikeskörningar i bedömning av behov vittnar de om en obalans i förhållningssätt och balansgång i det jag beskriver som Människa och Maskin. En förenkling av två fundamentalt olika sätt att se och förstå världen.
Angående Johan's förslag till reflektionsfrågor:
Hur bevarar vi den tysta kunskapen i en tid av hög personalomsättning?
- det är här den verkliga krisen finns i dagens barnskyddsarbete (utredningsgrupperna) tänker jag. Först flykten från utredningsjobbet. När jag anställdes på barn- och familjeenheten 1995 (efter att ha varit ute i andra roller drygt 10 år) var det ett högstatusjobb. "Wow - fick du jobbet!" blev en del kommentarer. Genomsnittsåldern i gruppen var ca 30 år och genomsnittlig erfarenhet av socialt arbete ca 10år. Vi var samma arbetsgrupp i ca 8 år, med endast 2 personalbyten. Vi arbetade fram en konstruktiv metodik och förhållningssätt utifrån det lösningsfokuserade arbetssättet. Vi hade kul. Vi hade i snitt 14-15 öppna, pågående utredningar som max/person.
Idag ser det så totalt annorlunda ut. Jag arbetar deltid som handledare med inriktning barnskyddsarbete. Under ett handledningsår får jag säga farväl till 3-4 och hälsa 3-4 välkomna till gruppen. Minst. En handledningsgrupp fick avsluta handledningen för alla hade slutat och konsulter togs in.
Så hur bevara den tysta kunskapen här?
- Mentorskap?
- Intern handledning?
- Extern handledning?
- Utbildningstrappa typ "Yrkesresan"?
Känner att jag gärna ändrar frågan lite: Hur kan vi återskapa förutsättningarna för att den 'tysta kunskapen' (intuitiv kunskap) ska växa igen?
- Reformera BBIC-konceptet i grunden
- Avskala dokumentationen
- Ge mer utrymme för direkt klientarbete
- Omorganisera så utredare och familjebehandlare arbetar tätare samman
- Utveckla det styrkebaserade och empowermentbaserade förhållningssättet
Hur kan du inta en icke-vetande position?
- Här för Johan in oss i en metodologisk diskussion, tänker jag. Den icke-vetande positionen handlar för mig, om att lyssna färdigt på min klients berättelse och att jag innan dess försöker förhålla mig till att inte skapa egna, ofta förutfattade, karaktärsbeskrivningar eller dra för tidigt och snabbt slutsatser om en situation.
Vad skulle det kunna göra för nytta?
- kanske att vi skulle få högre resultat på Scott Millers SRS - Session Rating Scale. Klienter skulle känna sig mer rättvist bemötta. De skulle känna att vi öppnar dörrar för dialog där de vågar ta steget in i ett förändringsarbete med oss.
Jag gillar hur Johan bjuder in till tankeutbyte utifrån hans briljanta perspektiv och texter.
Mycket intressant läsning. Det är precis vad jag far efter i texterna. Min omformulering igen här blir att;
- i balans mellan människa och maskin har styrningen av svensk socialtjänst skapat en maskin som inte blir hanterbar för människor att verka i
- implementering och översättning av BBIC har inte anpassats till behovet av stöd och styrning för relationella aspekter som behövs för Människan i ekvationen
- ledarskap är en del i timglaset som behöver föra kunskap både uppifrån och ned samt nedifrån och upp. Men för ett ledarskap behövs både sändare och mottagare i botten och toppen av timglaset. Kan säga att jag glädjande nog imorgon ska träffa SBU för att bolla en frågeställning som anknyter till detta!
Tusen tack för ditt stöd :)
Uppdrag granskning: Adam-fallet, kan exemplifiera det Johan skriver om. ”Tunnelseende” är ett annat begrepp jag associerar till.
Daniel Kahneman: Tänka snabbt och tänka långsamt. Den som tror att man har sett allt som finns att se gör ofta misstag för man har inte sett fler perspektiv/aspekter. Att kunna lita på sin intuitiva kunskap och utveckla expertis oavsett yrke uppskattas ta 10.000 timmars erfarenhet
Verkligen. Ang Adam-fallet, shaken baby syndrome och andra typer av dikeskörningar i bedömning av behov vittnar de om en obalans i förhållningssätt och balansgång i det jag beskriver som Människa och Maskin. En förenkling av två fundamentalt olika sätt att se och förstå världen.